
Det är påsk och rätten till kultur framträder för mig som ett stort moln av frågor, särskilt i tider då utbudet blir synligt i sin fulla omfattning. Under påsken fylls bland annat Österlen av människor som rör sig mellan gallerier, scener och öppna rum. Det skapas en bild av överflöd, av tillgång och av en levande kultur som står till förfogande.
I denna rörelse framträder samtidigt en annan verklighet. En grupp människor står vid sidan av detta flöde. Deras vardag rymmer andra villkor. Vägarna in i dessa sammanhang bär för vissa hela vägen fram, för andra saknas den bäringen. Resan handlar därför om mer än att ta sig från en plats till en annan. Den kräver resurser, stöd och sammanhang som håller från intention till faktiskt deltagande. När dessa förutsättningar saknar bäring förblir kulturens rum stängda i praktiken, trots att de formellt står öppna.
Rätten till kultur får här en konkret innebörd. Den rör möjligheten att nå fram till de platser där kultur utspelar sig och att kunna delta i det som sker där. Den rör tillgång till gemenskap, till uttryck och till den orientering i livet som växer fram genom kulturella erfarenheter. När denna tillgång saknar bärande förutsättningar uppstår ett mellanrum där vissa liv får större utrymme än andra i det gemensamma rummet.
Kulturens betydelse framträder tydligt i de sammanhang där människor ges möjlighet att träda in och vara delaktiga. Där uppstår en rörelse som bär vidare, där erfarenheter får form och där mening kan fördjupas i relation till andra. En rätt med denna tyngd vilar på ett aktivt ansvar. Den behöver gestaltas genom strukturer, genom tillgängliga miljöer och genom en medveten vilja att öppna vägar som håller hela vägen fram. När detta sker förändras kulturens landskap. Fler röster träder fram, fler erfarenheter får verka och det gemensamma rummet vidgas.
I denna förståelse blir rätten till kultur en fråga om vilka liv som ges möjlighet att ta plats. Där denna möjlighet får fäste stärks människans relation till sig själv, till andra och till det samhälle hon är en del av.
Under de senaste åren har en återkommande erfarenhet vuxit fram. Den bär en tydlig riktning och rymmer en kvalitet som blir synlig i mötet mellan skapande och mottagande. Den som tar del av denna beskrivning ges här en möjlighet att stanna upp och uppmärksamma den process som pågår.
I Skaparnas konstskola i Ystad formas under lovperioder målningar och fotografiska uttryck genom ett arbete som bär hela vägen från idé till färdig gestaltning. Verken presenteras i en utställning som äger rum ett par gånger om året. När en besökare stannar inför ett verk och ger uttryck för uppskattning sker en förskjutning i den som har skapat. Den ursprungliga impulsen, som en gång tog form som en inre rörelse, har nu fått en yttre gestaltning och blivit mottagen i ett gemensamt rum. I detta möte fullbordas en process där intention, handling och respons binds samman till en helhet.
Denna helhet utgör en bärande struktur i Skaparnas konstskolas pedagogiska arbete. Den omfattar hela förloppet från första ansats till avslutad presentation. Genom denna sammanhängande rörelse ges deltagaren möjlighet att erfara sitt eget uttryck som meningsfullt i relation till andra. Erfarenheten bär vidare och etablerar en grund för fortsatt orientering i skapande och i livet.
Det som här framträder synliggör kulturens roll som en plats där erfarenhet kan få form, delas och erkännas. När denna process görs tillgänglig öppnas ett rum där fler kan träda in, delta och utveckla sin relation till uttryck, sammanhang och riktning.
En utveckling av Skaparnas konstskola kan vara att få tillgång till lokaler där utställningen som sådan blir en plats som människor faktiskt vill besöka och där den kan spela en central roll i det samhälle vi alla ska vara en del av och som vi ännu inte fullt ut når fram till.
/Carola Lind
Lämna ett svar